Lös in beviset i "Järnvägslotteriet" — Leta i gömmorna!
Handelshusen hade tidigare en dominerande roll när det gällde utrikeshandel och krediter till industrin. De var också initiativtagare till flera innovationer inom det ekonomiska livet.
De flesta transaktioner på kreditområdet skedde genom mäklare och handelshus, utan att de enskilda bankerna deltog. Bankerna var endast verksamma på en lokalt avgränsad marknad.
Kring 1860 startade en förändringsprocess där affärsbankerna successivt övertog rollen som förmedlare vid affärer och vid utgivandet av aktier och obligationer. Statsmakten genomförde att antal förändringar, som friare räntesättning och möjligheten att bilda banker i aktiebolagsform.
Skandinaviska Kredit AB (1864) i Göteborg var landets första och arbetade med en aktiv in- och utlåningsverksamhet.
Handelskompaniet startades 1871 och var ett tidigt exempel på en investmentbank. Det var en bank av sk Crédit mobilier-typ, som tog aktiv del i industriellt företagande genom långfristig kreditgivning och delägande. Såsom finansinstitut, "landets enda Crédit mobilier värd namnet", hade AB Göteborgs Handelskompani rätt att driva och köpa företag samt handla med aktier i företag och medverkade till att de nya djärva ideerna kring kapitalimport och industrifinansiering fick sitt centrum i Göteborg.
Starten i 1870-talets internationella högkonjunktur var ytterst lyckosam. Redan 1872 fick aktieägarna utdelning på sina aktier.
Handelskompaniet förmedlade bland annat obligationslån till Halmstad-Jönköpings Järnväg och var också dominerande låneinstitut vid byggandet av Bergslagsbanan.
Kompaniet var också intressent i Stora Kopparberg, Atlas järnvägsaffärer samt i ett antal finska sågverk.
En filial öppnades i London, "The Gothenburg Commercial Company Ltd" som tillsammans med Stockholms Enskilda Bank var huvudfinansiär för Atlas.
Frankes och Handels–kompaniets största engagemang var dock Bergslagsbanan där man djärvt lånade ut 15 miljoner kronor utan full täckning.
År 1875 omsattes 17 miljoner kronor, varav en stor del i obligationer.
Frankes post som styrelse–ordförande var ohotad trots hans blygsamma aktieinnehav.
Ordförande och dominerande personlighet var Carl-Otto Franke. Frankes aktieinnehav var dock mycket begränsat - 10 procent. En del andra namnkunniga personer tog plats i styrelsen, såsom Oscar Dickson och August Röhss.
A. O. Wallenberg uttryckte sin stora uppskattning av Frankes insatser:
Det är visserligen sant att Franke durrat åstad då han tecknade för de 15 miljonerna, men icke skola vi beklaga oss däröver, ty vem hade tecknat dem ifall han icke gjort det? och huru skulle vi kunnat våga att sätta byggnadsarbetet igång utan denna teckning. Det var modigt att göra det med sagda teckning....
Efter något år blev dock obligationsmarknaden mättad och från år 1876 blev vinsten sämre. Kompaniet kunde inte realisera järnvägsobligationerna utan blev sittande med stora egna poster.
Man försökte till och med något inom bankvärlden så unikt som ett lotteri för att bli av med järnvägsobligationerna. Det skedde i samarbete med den schweiziska firman Köckert, Haltenhoff & Co i Genève som den 22 juli 1876 utfärdade de "Järnvägs Premie Obligationer" vars innehavare nu ombedes att ge sig tillkänna. Också detta försök att få in pengar blev ett totalt fiasko; man fick in 1/14 av det belopp man väntat sig.
Den 18 januari 1879 fick Göteborgs Handelskompani ställa in sina betalningar med en konkurs som följd. Frankeimperiet rasade samman. Bland de som förlorade pengar i konkursen märktes en lång rad handelsfirmor och enskilda affärsmän i Göteborg samt finansfirmor och banker i London.
Samtidens och eftervärldens dom var hård avseende Franke och hans affärsmetoder.
Företaget hade för litet eget kapital och en alldeles för stor upplåning och klarade därför inte en lågkonjunktur. Dessutom var Handelskompaniets industriengagemang långt större än andra samtida bankers.
Franke var genom sin innovativa men spekulativa verksamhet en föregångare till dagens finansinstitut och riskkapitalister.
De av det schweiziska bolaget utfärdade delaktighetsbevisen och de medel som avsatts för att täcka de utlovade vinsterna ansågs inte ingå i konkursen utan tillhöra innehavarna av bevisen. En hel del av bevisen inlöstes i samband med konkursen. Vid dennas avslutande kunde emellertid konstateras att långt ifrån alla bevis hade lämnats in.
De medel som avsatts till säkerhet för dessa bevis förvaltades efter konkursens avslutande av två gode män, som utsågs av rådhusrätten. Numera utses de av Göteborgs tingsrätt. De gode männens uppgift är alltså att på bästa sätt förvalta medlen för de okända innehavarnas räkning och naturligtvis också försöka ta reda på vilka dessa är. Det verkar realistiskt att anta att många av de utestående delaktighetsbevisen nu - långt mer än 100 år efter deras utgivande - är försvunna. Efterforskandet har emellertid inte varit lönlöst: så sent som 2011 inlämnades 1 (ett) bevis för inlösen.
Source: Göteborgs Historia av Martin Fritz samt Bankvärlden årg 1936